Jag skulle ljuga om jag sa att jag har det bättre idag. Det är snarare tvärtom. Sova var att glömma, vaknat hela tiden och vridit o vänt mig utan att hitta någon bra sovställning. Slumrade till av och an men går inte att kalla det en sammanhängade sömn.

Gav mig på att se en film med högljudda protester från min rygg fast jag gav mig inte, jag skulle se den. Kvittar ju liksom om jag sitter eller hur jag sitter, om jag står, går eller ligger ner, har ont likaväl. Jag hade inte jätteont igår när jag var på bio så jag gissar att smällen kom nu. Var det värt det. JA, självklart var det värt det. Jag måste kunna leva ett normalt liv som alla andra och där ingår det väl att gå på bio någon gång om året.

Nu sitter jag på ett skakande tåg och längtar efter mina barn. Jag är hur trött som helst, men är inte road av tanken att sova på ett tåg. Imorgon ska jag försöka få en läkartid på vårdcentralen. Jag måste få någon starkare värktablett för min rygg, som jag fick förra året när den höll på likadant. Dessutom behöver jag en sjukskrivning fram till den 10 februari då min läkare och arbetsförmedligen ska diskutera och göra en bedömning som ska lämnas in till Försäkringskassan. Måndagar är sämsta dagen att ringa vårdcetralen men jag känner inte att jag har något val. Vill bara gråta så ont som jag har, men det tänker jag försöka låta bli. I alla fall idag.